brittrehnman

Igår såg jag filmen om Hachiko, sannsagan om hunden som alltid följde och hämtade sin husse på tågstationen i Tokyo och en dag så kom inte husse.!    Han hade hastigt dött i hjärtinfarkt på sitt jobb. Hachiko klarade inte av att bo med sin familj utan bosatte sig vid tågstationen där han fortsatte att troget vänta i 10år....snyft, snyft......och dog där i fortsatt väntan på att husse skulle komma med 17.00-tåget som han alltid brukade göra...snyft, snyft....
Det går inte ens att skriva om det utan att tårarna kommer.
Jag förundras ändå över vad som gör att jag blir SÅ känslomässigt berörd?..det kanske är så att jag lever mig in i hunden så mycket och hans tankar där han varje dag ligger och väntar?

Hundens kärlek till sin ledare uthärdar det mesta, den kärleken får man inte bara så där utan vidare, den måste man ha gjort sig förtjänt av.